När jag var tio flätade min mamma mitt hår varje morgon – men bara de dagar min pappa var hemma.

Jag brukade undra varför hon hoppade över det de andra morgnarna. När jag frågade brukade hon le milt och säga: ”Det är lättare så här.” Då accepterade jag det som ett av de där vaga vuxensvaren som barn inte väjer för. Jag tänkte inte så mycket på det. Jag njöt bara av hennes stadiga handdragning, den tysta starten på dagen och känslan av att livet i vårt lilla hus var precis som det borde vara.

På morgnarna när pappa var bortrest i affärer kändes allt lättare.

Mamma dröjde sig kvar över frukosten med mig, ibland skrattade hon när mjölk spilldes eller radiovärden berättade ett dåligt skämt. Mitt hår förblev ostylat, och vi rusade ut tillsammans utan stress eller spänning. Jag kände inte igen förändringen i hennes energi på den tiden. Jag antog att hon helt enkelt var effektiv och tog genvägar när det bara var vi två. Som barn kunde jag inte se hur mycket ansträngning vuxna lade ner på att hålla livet smidigt.

Nästan två decennier senare, när vi gick igenom gamla fotoalbum, nämnde jag hur snygga mina flätor såg ut på så många av bilderna.

Fortsätt läsa genom att klicka på knappen ( NÄSTA 》 ) nedan!