Jag skrattade först tafatt och tänkte att det måste vara ett misstag. Men de var säkra. De föreslog att stress, medicinering eller utmattning kunde ha suddat ut mitt minne. Jag nickade, accepterade förklaringen och gick hem med en oro jag inte riktigt kunde namnge. Läkning lämnar ofta efter sig frågor som vi aldrig helt besvarar, och jag sa till mig själv att inte älta det.
Veckor senare, när jag packade upp min sjukhusväska, kände jag något vikt i den nedre fickan. En liten papperslapp, skrynklig och sliten. Jag vek upp den långsamt.
”Tappa inte hoppet. Du är starkare än du tror.”
Det fanns inget namn. Inget datum. Bara de orden.
Jag satt där länge, höll i lappen och spelade upp de tysta nätterna i mitt sinne. Jag kunde inte säga säkert varifrån den kom. Kanske en medarbetare jag aldrig officiellt träffat. Kanske ett meddelande som smög in från någon som lade märke till mer än journaler och vitala värden. Eller kanske – bara kanske – var det något jag behövde så djupt att mitt sinne gav det form.
Till slut spelade svaret mindre roll än effekten.
Lappen ligger nu i min låda, en påminnelse om att uppmuntran ofta kommer när vi är som mest sårbara, ibland utan förklaring. Och den styrkan tillkännager sig inte alltid högt – den kan väckas mjukt, genom ett vänligt ord, en stadig närvaro eller ett meddelande som hittar dig precis när du behöver det som mest.
Fortsätt läsa genom att klicka på knappen ( NÄSTA 》 ) nedan!
