Jag satt i min bil och stirrade på ratten och insåg att säkerhet kan spricka utan att ge ifrån sig ett ljud. Kanske hade receptionisten fel.
Kanske hade sorgen skärpt min rädsla till något teatraliskt. Eller kanske var sanningen inte alls dramatisk, bara oavslutad.
Min fru hade alltid trott att vissa dörrar inte stängs när vi tror att de gör det, att livet lämnar ekon efter sig när vi inte är uppmärksamma.
Den natten jagade jag inte efter förklaringar. Istället öppnade jag gamla meddelanden, läste om lappar hon lämnat på inköpslistor, lyssnade på röstmeddelanden jag sparat utan anledning.
Anklagelsen fanns fortfarande kvar, oförändrad, men den kändes inte längre som en anklagelse. Den kändes som en fråga. Jag förstod då att avslut inte är en låst låda man lägger saker i; det är ett val man gör varje dag.
Huruvida expediten hade rätt eller fel spelade inte så stor roll: kärlek försvinner inte på schemat.
Ibland dröjer den sig kvar, ibland förvånar den en, och ibland påminner den en om att historien man trodde hade slutat helt enkelt kan vara att lära sig att tala på ett annat sätt.
Fortsätt läsa genom att klicka på knappen ( NÄSTA 》 ) nedan!
