Det fanns en tid i mitt liv då jag fattade beslut som jag nu ser tillbaka på med obehag och ånger.
De var inte vårdslösa i den uppenbara bemärkelsen, men de var rotade i känslor snarare än dömande. Jag tillät mig själv att bli involverad med någon som redan var bunden till ett annat liv, ett annat löfte. Vid den tiden berättade jag historier för mig själv för att få det att kännas acceptabelt – att situationen var komplicerad, att känslor rättfärdigade förvirringen, att kärlek kunde existera utan tydliga gränser. Jag trodde att jag var modig genom att "följa mitt hjärta", när jag i själva verket undvek ansvar.
När verkligheten i den situationen äntligen kom upp, kom den inte tyst. Den kom genom smärtsamma telefonsamtal, ansträngda samtal och stunder där skadan inte längre kunde förnekas. Någon annans liv höll på att rasa samman, och jag stod alldeles för nära dess centrum. Istället för att svara med empati skyddade jag mig själv. Jag blev defensiv. Jag minimerade smärtan jag hade varit med och orsakat eftersom att erkänna det skulle ha inneburit att jag hade konfronterat den jag var i det ögonblicket. Först mycket senare förstod jag att detta inte var styrka – det var rädsla, förklädd till självförtroende, driven av djup osäkerhet.
Fortsätt läsa genom att klicka på knappen ( NÄSTA 》 ) nedan!
