Samma kväll gick Mara till begravningen.
Hon satt inte längst fram. Hon drog inte uppmärksamhet till sig själv. Hon stod tyst längst bak och tittade på ett liv som sänktes ner i marken tillsammans med ord som hade kommit för sent. Det fanns ingen konfrontation, ingen dramatisk försoning – bara acceptans.
När hon gick, svepte en sval bris över hennes kind som ett mjukt avsked.
Och för första gången på femton år tillät Mara sig att gråta – inte för svek, utan för förståelse. Inte för det som var förlorat, utan för det som äntligen kunde begravas.
Fortsätt läsa genom att klicka på knappen ( NÄSTA 》 ) nedan!
