När Lena först hyrde den enkla lägenheten bredvid min smälte hon in lätt – bara en annan person som försökte bygga upp ett liv som hade kommit ur kurs.
Hon var mjuk, respektfull och knackade aldrig på min dörr utan att först be om ursäkt. Hennes önskemål var blygsamma i början: några räkningar för att handla matvaror innan hennes lön gick igång, en något större summa när hennes bil gick sönder och hon var rädd för att förlora jobbet. Varje gång försäkrade hon mig om att hon skulle lämna tillbaka pengarna snart. Jag trodde henne, främst för att hon aldrig bad om lyx eller komfort – bara tillräckligt för att hålla sig flytande. Allt eftersom månaderna gick ackumulerades summorna tyst, men jag fortsatte att intala mig själv att det helt enkelt var rätt sak att erbjuda hjälp till någon som hade det svårt.
Nästan ett år gick, och återbetalningarna kom aldrig.
Lena hade alltid en förklaring – nedlagda arbetspass, oväntade läkarbesök, nödsituationer som verkade komma i rad. Jag började känna mig illa till mods, till och med dum, för att jag fortsatte att lita på henne. Så en morgon såg jag en flyttbil parkerad utanför hennes lägenhet. Vid dagens slut var hennes lägenhet tom. Inget avsked, inget meddelande och inga tecken på att hon tänkte betala av det hon var skyldig. När jag stod i hallen och stirrade på hennes stängda dörr kände jag mig mer generad än arg. Det var inte bara pengarna som gjorde ont – det var insikten att jag kanske hade blivit utnyttjad.
