Vissa kvällar bakade jag tio pajer. En gång lyckades jag med tjugo.
Jag packade dem i lådor och levererade dem anonymt till härbärget för hemlösa i centrum och hospicecentret i närheten. Alltid sent på kvällen. Alltid tyst. Jag lämnade över dem till sjuksköterskor eller volontärer.
Jag skrev aldrig mitt namn. Lämnade aldrig en lapp. Jag ville inte bli erkänd. Jag hade förlorat min familj, men jag hade fortfarande kärlek – och jag behövde någonstans att lägga den.
Jag träffade aldrig heller de människor som åt dem. Det kändes som för mycket.
Min moster förstod inte.
”Du slösar bort pengar”, klagade hon i telefon. ”De där människorna vet inte ens vem du är. De pengarna borde gå till mig. Jag förlorade min syster också!”
Hon lät inte förkrossad. Hon lät irriterad – som om jag var ett besvär hon inte hade planerat för.
Ändå fortsatte jag baka. Blanda deg för hand. Hacka frukt med en skänkt kniv. Ställa timer på en bucklig mikrovågsugn. De stunderna var de enda gångerna mina händer inte skakade, de enda gångerna mitt sinne tystnade. Bakningen gav min sorg någonstans att vila.
Sedan, två veckor efter att jag fyllde arton, kom en låda.
Receptionisten i studenthemmet gav den till mig under lunchen. Enkel brun kartong. Mitt namn skrivet med mjuk kursiv skrift. Ingen returadress.
Jag öppnade den där.
Inuti fanns en pekannötspaj.
Den var felfri – gyllenbrun skorpa, flätade kanter, lätt pudrad med florsocker som snö. Doften var varm, fyllig och bekant. Den fick mig att börja pirra i huvudet.
Jag hade ingen aning om vem som skickade den.
Men när jag skar i den med en kniv som receptionisten förvarade i en låda, höll jag på att kollapsa.
Inuti låg en vikt lapp, förseglad i genomskinlig plast.
Det stod:
"Till den unga kvinnan med det vänliga hjärtat och de gyllene händerna,
Dina pajer fick mina sista månader att kännas varma och fulla av kärlek.
Jag såg aldrig ditt ansikte, men jag kände din själ.
Jag har ingen familj kvar.
Men jag skulle vilja lämna mitt hem och mina välsignelser till någon som vet hur kärlek smakar.
M”
