Efter att hennes man gick bort sålde Lakshmi sitt enkla byhus i Alwar, Rajasthan, och flyttade till Delhi för att bo med sin enda dotter, Riya Mehra.

Hon bar en enkel övertygelse i sitt hjärta:

Min dotter kommer att ta hand om mig. Jag kommer att ta hand om mitt barnbarn. En familj överlever eftersom alla stöttar varandra.

Varje morgon gick hon med lille Aarav till dagis.

Varje eftermiddag lagade hon mat, skurade kläder och höll igång hushållet.

Hon nämnde aldrig för Riya att de 20 miljoner rupier hon tjänade på att sälja sitt hus fortfarande fanns orörda på hennes bankkonto, inte heller att hennes sparhäfte var omsorgsfullt inslaget och gömt inuti hennes gamla tygbylte.

Just den eftermiddagen i Delhi var brutalt het. Torra, stekande vindar svepte genom den lilla trädgården utanför huset.

Lakshmis hals brann av törst.

På bordet stod ett halvdryckt glas söt limejuice som Aarav hade druckit. Några smältande isbitar hängde kvar på glaset.

Hon tog en liten klunk – precis tillräckligt för att väta hennes läppar.

Just i det ögonblicket kom Riya ut ur köket och fick syn på henne.

”Mamma, vad gör du?” ropade Riya skarpt, hennes ögon glittrade av ilska.

Lakshmi ryckte till.
”Beta, jag var så törstig… Jag tog bara en klunk…”

Riya slängde sin sked i glasbordet.

"Det där är mitt barns saft!
Har du förlorat all skam, även i din ålder?"

Lille Aarav gled bakom sin mors dupatta och stirrade tyst med vidöppna ögon.

Riya sträckte ut armen och pekade rakt mot ytterdörren, hennes röst darrade av ilska.

"Det här huset föder inte värdelösa gamla människor som inte bidrar med någonting!
Stick härifrån – gå vart du vill!"

Lakshmi stod orörlig, hennes vita sari fladdrade i den heta vinden.

Hon grät inte.

Hon vädjade inte.

Hon gick tyst in i det lilla vardagsrummet och plockade upp sin gamla tygväska – den som innehöll hennes sparhäfte värt 20 miljoner rupier.

När hon klev ut ur det lyxiga Greater Kailash-huset vände hon sig inte om en enda gång.

Fortsätt läsa genom att klicka på knappen ( NÄSTA 》 ) nedan!