Vi bestämde oss för att byta plats för att lära hennes man en läxa 😲☹️
På utsidan var vi nästan identiska. Samma hår, längd, röst, till och med hur vi såg ut. Om man inte kände oss väl var det omöjligt att skilja oss åt. Det var därför planen fungerade.
Jag kom till hennes hus som om jag vore min syster. Jag betedde mig lugnt och tyst, precis som hon alltid gjorde. Men inuti var allt annorlunda. Jag var inte rädd längre. Min systers man kände det nästan omedelbart.
Först stirrade han bara längre än vanligt, som om han försökte lista ut vad som var fel. Sedan började han pilla på detaljer. Hon hade placerat muggen fel. Hon hade svarat fel. Hon hade använt fel ton.
"Har du tappat modet helt?" frågade han skarpt.

Min tvillingsyster kom och besökte mig på natten, med ansiktet täckt av blåmärken. Efter att ha fått veta att hennes man hade gjort det bestämde vi oss för att byta plats och lära honom en läxa han aldrig skulle glömma.

Det regnade igen ute. Det hade ösregnat i flera dagar nu, vilket gjorde att allt omkring mig kändes grått och klibbigt. Jag satt i köket och rörde mekaniskt om i mitt länge kalla te och tänkte på vad som helst för att undkomma den gnagande oron.

Dörrklockan ringde oväntat. Katten ryckte till och hoppade ner från fönsterbrädan. Jag spände mig genast. Ingen kommer till mig vid den här tiden utan anledning.

Jag tittade genom titthålet och frös till. Emma stod på avsatsen. Min syster. Hennes hår var blött, hennes regnrock hastigt kastad över hennes nattlinne, hennes ansikte blekt. Även genom det grumliga glaset var det tydligt att något dåligt hade hänt.

Jag öppnade dörren. När hon klev in i lägenheten föll ljuset på hennes ansikte och min mage sjönk ihop. Ena ögat var knappt öppet, ett mörkt blåmärke spred sig runt det. Hon hade ett nytt sår på kinden och läpparna var spruckna. Hon försökte hålla sig fast, men det var svårt.

Jag hjälpte henne att ta av sig kappan och först då lade jag märke till hennes händer. Hennes handleder var blåmärkta, som om någon hade klämt dem och inte släppt taget. En alltför välbekant syn.

”Är det han?” frågade jag tyst. ”Din man?”

Emma tittade på mig. Det fanns trötthet och smärta i hennes blick, en blick som fick mig att vilja vända mig bort. Vi var tvillingar, och jag kände igen det ansiktet alltför väl. Att se det så var särskilt svårt.

Vi hade alltid varit nästan identiska. Med åldern hade små skillnader uppstått, men för främlingar var vi fortfarande som spegelbilder. Folk förvirrade oss i butiker, på gatan; även gamla bekanta gjorde ibland misstag.

Och det var då en tanke dök upp i mitt huvud som fick mig att känna mig illa till mods. Farlig, felaktig, men förvånansvärt tydlig.

Tänk om vi byter plats? Tänk om jag är i hans ställe? Tänk om hennes man den här gången inte står inför en rädd kvinna, utan någon som inte alls är rädd för honom?

Jag tittade på Emma och insåg att hon tänkte samma sak. Beslutet fattades utan vidare dröjsmål.

Fortsätt läsa genom att klicka på knappen ( NÄSTA 》 ) nedan!