En tystnad föll, och när Mark talade igen var hans röst mjukare, men fortfarande lugnande. ”Du är säker nu. Men någon tittade på dig. Någon följde efter dig. Någon… bekant.”
Claire kippade efter andan. Hon återupplevde mentalt mannens blick, hur han hade frusit henne fast. ”Hur vet du det?” viskade hon. ”Hur kunde du ha vetat det?”
Men hon anade redan svaret. Det handlade inte om logik. Det var inte bevis. Det var något djupare.
På något sätt hade Mark känt hennes rädsla på avstånd. På något sätt visste han att hon inte var ensam på tåget.
En koppling bortom avstånd
Claire vände sig långsamt om och gick tillbaka mot stationen. En folkmassa myllrade runt henne – främlingar i hast någonstans – men hon kände sig inte längre vilse bland dem.
Frågor virvlade runt i hennes sinne, men hennes hjärta förblev märkligt lugnt. Hur kunde Mark ha anat vad som hände henne medan hon var borta? Var det tur? Intuition? Eller något större, något obeskrivligt?
Medan hon gick drev hennes tankar tillbaka till deras år tillsammans. Till de små sakerna som gjorde deras kärlek så speciell. Till hur Mark alltid verkade ringa henne när hon behövde honom som mest. Till de gånger han avslutade hennes meningar eller, som genom trollslag, anade att hon var upprörd innan hon ens hade öppnat munnen.
Kanske fanns det inget mystiskt med det. Eller kanske var det helt enkelt kärlek – den sortens som binder två själar så tätt att avstånd, tystnad och till och med rädsla inte kan skilja dem åt.
En beskyddande närvaro
När hon kom tillbaka till stationen gav surret från tillkännagivandena och ljudet av fotsteg henne en märkligt lugnande känsla. Ångesten som hade gripit tag i hennes bröst började skingras.
Marks röst ekade i hennes huvud: Allt är okej nu.
Det var inte bara en försäkran. Det var ett löfte.
Hon förstod då att skydd inte alltid kommer från någons fysiska närvaro. Ibland kommer det från den tysta vissheten om att någon älskar dig så djupt att de känner din rädsla som sin egen.
Fortsätt läsa genom att klicka på knappen ( NÄSTA 》 ) nedan!
