Sjuksköterskan som lyste upp mina mörkaste nätter
Jag höll nästan på att förlora livet den dagen min son föddes.
I tio långa dagar låg vi båda kvar på sjukhuset. Min bebis låg på intensivvårdsavdelningen, skör och kämpande, medan jag stannade kvar i ett litet rum längre ner i korridoren – vaken mycket mer än jag sov. Jag var helt ensam. Ingen familj vid min säng. Inga bekanta röster. Bara det stadiga surret från maskiner, den tickande klockan och rädslan som smög sig in hårdast efter midnatt.
Det var då hon började komma.
Varje kväll, tyst, kom en sjuksköterska in i mitt rum. Hon rusade aldrig. Hon betedde sig aldrig som om jag var till besvär. Hon satt bredvid min säng och berättade hur min bebis mådde – vad läkarna sa, hur hans andning lät, om han hade öppnat ögonen. Ibland var det goda nyheter, ibland inte. Men hon avslutade alltid med samma milda leende, det där som fick en att tro att morgondagen fortfarande var möjlig.
Jag höll fast vid det leendet mer än jag insåg.
Två år senare, en vanlig kväll, satte jag på tv:n för att titta på tionyheterna. Halvt distraherad, halvtrött. Sedan tappade jag andan.
Fortsätt läsa genom att klicka på knappen ( NÄSTA 》 ) nedan!
