Där var hon.
Samma kvinna. Samma lugna ögon. Samma tysta värme som hade burit mig genom de mest skrämmande dagarna i mitt liv.
Inslaget var inte dramatiskt. Inga skandaler. Ingen tragedi. Det var ett inslag om lokala hjältar – människor som i tysthet gjorde mer än vad deras jobb krävde. Reportern presenterade henne som koordinator för ett volontärprogram som gav stöd över natten till föräldrar till nyfödda på intensivvårdsavdelningen. Hon förklarade mjukt att ingen mamma eller pappa någonsin borde känna sig ensam i ett sjukhusrum när rädsla känns tyngre än hopp.
Att höra hennes röst igen var som att öppna en dörr jag inte visste att jag hade hållit stängd.
Sedan delade reportern med sig av något annat.
Innan hon blev sjuksköterska hade hon förlorat sitt eget barn strax efter födseln. Istället för att låta den förlusten härda henne hade hon valt att förvandla den till medkänsla – för främlingar, för föräldrar som satt där hon en gång satt.
En rysning for genom mig.
Plötsligt fick allt mening. De där sena besöken var inte bara en del av hennes arbetspass. Hon hade gett något djupt personligt – hon återvände till den smärta hon en gång kände så att andra inte skulle möta den ensamma.
Jag kom ihåg hur hon brukade dra fram en stol, hur hon pratade med mig som om min rädsla spelade någon roll, hur hon aldrig fick mig att känna att jag begärde för mycket. Hon bar mig genom nätter som annars kanske hade brutit ner mig, och träde in hopp i stunder där förtvivlan kunde ha tagit över.
När inslaget var slut visste jag att jag inte kunde låta det passera.
Jag kontaktade sjukhuset, osäker på om de kunde hjälpa mig att nå henne. Det gjorde de. Några dagar senare fick jag ett handskrivet brev.
Hon kom ihåg mig.
Fortsätt läsa genom att klicka på knappen ( NÄSTA 》 ) nedan!
