I hennes armar låg ett litet spädbarn, ömtåligt och nyfiket, så likt min son hade varit. Hon berättade för mig att hon hade börjat ta hand om spädbarn och småbarn som behövde stabilitet och erbjuda dem samma kärlek och stabilitet som hon en gång gav oss. Och i det ögonblicket förstod jag: hennes medkänsla var inte kopplad till tragedi – det var helt enkelt så hon existerade i världen. Att se henne igen påminde mig om hur en enda persons vänlighet kan förändra ett helt liv – och hur de minsta, tystaste gesterna ofta blir de vi bär med oss för alltid.
Fortsätt läsa genom att klicka på knappen ( NÄSTA 》 ) nedan!
