Hennes kinder blev rosa. ”Okej. Om det inte är för mycket besvär.”
”Aldrig”, sa Dan. ”Vi har alltid plats vid vårt bord.”
Så fort dörren stängdes skärptes min röst. ”Sam, du kan inte bara ta hem folk. Vi klarar oss knappt.”
Sam rörde sig inte. ”Hon åt inte på hela dagen, mamma. Hur kunde jag ignorera det?”
Jag stirrade på henne. ”Det gör inte—”
”Hon höll nästan på att svimma, mamma!” svarade Sam. ”Hennes pappa jobbar oavbrutet. Deras ström stängdes av förra veckan. Vi är inte rika, men vi har råd att äta.”
Dan lade en hand på Sams axel. ”Menar du allvar, Sammie?”
Hon nickade. ”Det är illa, pappa. Idag svimmade hon i gymnastiksalen. Lärarna sa åt henne att äta bättre, men hon äter bara lunch – och inte ens varje dag.”
Min ilska försvann. Jag satte mig vid bordet, rummet lutade lite. ”Jag… jag var orolig för att sträcka ut middagen. Och hon försöker bara klara sig igenom dagen… Förlåt, Sam. Jag borde inte ha skrikit.”
Sam mötte min blick, envis men mjuk. ”Jag sa åt henne att komma tillbaka imorgon.”
Jag släppte ut ett andetag, besegrad men stolt. ”Okej. Ta tillbaka henne.”
Nästa dag gjorde jag extra pasta, nervösa stunder när jag kryddade köttet. Lizie kom tillbaka och kramade sin väska. Vid middagen åt hon upp allt och torkade sedan försiktigt av sig fläcken vid bordet.
Dan frågade: ”Mår du bra, Lizie?”
Hon nickade utan att titta på honom.
På fredagen hade hon blivit en del av vår rutin – läxor, middag, adjö. Hon diskade med Sam och nynnade tyst. En kväll somnade hon vid diskbänken, vaknade sedan med ett ryck och bad om ursäkt tre gånger.
Dan tog tag i min arm. ”Ska vi ringa någon? Hon behöver… hjälp, eller hur?”
”Och säga vad?” viskade jag. ”Att hennes pappa kämpar och att hon är trött? Jag vet inte ens var jag ska börja, Dan. Vi gör bara vad vi kan.”
Han suckade. ”Hon ser utsliten ut.”
Jag nickade. ”Jag ska prata med henne. Försiktigt den här gången.”
Under helgen försökte jag lära mig mer.
Sam ryckte på axlarna. ”Hon pratar inte om hemmet. Säger bara att hennes pappa jobbar mycket. Och ibland blir strömmen bruten. Hon låtsas att det är okej, men hon är alltid hungrig… och trött.”
Den måndagen såg Lizie ännu blekare ut. När hon tog fram sina läxor gled hennes ryggsäck av stolen och sprack upp. Papper låg utspridda över golvet – skrynkliga sedlar, ett kuvert med mynt och en avstängningslapp stämplad med ”SLUTVIS VARNING” i rött.
En sliten anteckningsbok föll upp, sidorna fyllda med listor.
Fortsätt läsa genom att klicka på knappen ( NÄSTA 》 ) nedan!
