"Okej. Hans nummer står längst ner i brevet."

Lyra tog den och ropade, hennes händer darrade lätt. ”Pappa, kan du komma över?” Sedan nickade hon. ”Okej. Hej då.”

”Han är i en butik i närheten. Han kommer om ungefär femton minuter”, sa hon.

Medan vi väntade sa ingen något.

Innan de femton minuterna ens var slut knackade det på dörren.

Jag tittade på mina flickor i vardagsrummet en gång till innan jag öppnade dörren.

Deras far stod där.

När han klev in var det först ingen som sa något.

Sedan bröt Lyra tystnaden.

"Hållde du dig verkligen borta hela tiden?"

Edwin tittade ner, skamsen.

Dora klev fram.

"Trodde du att vi inte skulle märka det? Att det inte skulle spela någon roll?"

Hans ansiktsuttryck förändrades något.

”Jag trodde… att du skulle ha det bättre. Och jag ville inte fläcka ner din mors minne.”

"Det är inte du som bestämmer det", sa hon.

"Jag vet det nu. Och jag är så ledsen."

För första gången såg jag tårar i hans ögon.

Lyra höll upp ett av dokumenten. ”Är det här på riktigt? Du gjorde allt det här?”

"Ja. Jag jobbade så hårt och länge jag kunde för att fixa det."

Men Jenny skakade på huvudet.

"Du missade allt."

"Jag vet."

"Jag tog examen. Jag flyttade ut. Jag kom tillbaka. Du var inte där för något av det."

Tysta.

Jenny såg ut som om hon ville säga mer, men istället vände hon sig bort, år av smärta satt tyst med henne.

Dora gick närmare tills det inte fanns något avstånd kvar.

"Stannar du kvar den här gången?"

För en sekund trodde jag att han kanske skulle tveka.

Men det gjorde han inte.

"Om du låter mig."

Ingen kramade. Ingen rusade fram.

Istället sa Dora: ”Vi borde börja laga middag.”

Som om det helt enkelt var… nästa steg.

Så det gjorde vi.

Fortsätt läsa genom att klicka på knappen ( NÄSTA 》 ) nedan!